Samma Lika Olika. noll.
Jag blev sjukskriven för ca 2 år sen.
Det har varit ett helvete i ett år, sen blev det mildare.
Har gått igenom det mesta.
Det var svårt att få på mig kläderna på morgonen, det gjorde typ ont i kroppen trotts att jag inte hade några fysiska fel på min kropp.
Klarade inte av människor. Möta människor. Jag hatade människor.
Några väldigt nära hade jag någon form av komunikation med men det var pyttelitet.
Är svårt för mig att förklara tiden som gått då den igentligen gått ut på att bygga om mig själv så jag blev på riktigt och tillslut fick känna att jag fanns.
Mitt liv har varit overkligt vilket skapar mer ångest när det hamnar i fokus.
Jag har varit allt annat än osynlig men jag var det hela tiden.
Det var bara ingen som såg att jag var osynlig.
Nånting som är jobbigt med hela detta gig är att jag kan inte begära att folk ska förstå eller kommer att förstå.
Folk är väldigt grottmänniskor när det gäller jobbiga saker. Det påminner om deras egna skit och som människa vänder man sig hellre till nåt värt.
Vilket leder till att jag känner mig uppäten och klar.
Men det är helt ok ändå. En liten parantes.
Varför jag skriver om detta är för att i förrgårkväll fick jag dödsångest/panikångest.
Jag har inte haft det på väldigt länge och det var förbannat jobbigt.
För 2,5 år sen hade jag panikångest flera gånger per dag och jag förstår inte hur jag klarade det.
Jag klarade det inte.
Det som hände i förrgår utlöstes inte av nåt som hände under dagen utan det hände bara.
Klart att jag har mina aningar vad det gäller men det är ointressant i detta nu.
Efter den natten av ont i kroppen, huvud som bankar, dunk i kropp och huvud, dödsångest så har jag inte repat mig. I 2 dagars tid har jag sovit och gått omkring med en kalvs balanssinne i jakt på föda i köket.
Poängen med detta inlägg eller min tanke var att jag drog en jämförelse med början av min sjukskrivning och detta nu.
I början när jag mådde dåligt hela tiden så blev det taget på allvar.
Fick ofta frågan hur jag mådde och hela den biten var på tapeten.
Var jag glad nångång så blev det där med att må dåligt som bortblåst.
Alltså när jag var glad blev jag genast ledsen för jag märkte att då blev omgivningen nollställd och johanna mådde bra i allas böcker. Case closed typ.
Konstigt att jag inte kan lite på människor när jag mår dåligt .eller.
Jag kan inte begära nåt. Jag kan inte anta nåt. Det är lika med noll.
One Love
Det har varit ett helvete i ett år, sen blev det mildare.
Har gått igenom det mesta.
Det var svårt att få på mig kläderna på morgonen, det gjorde typ ont i kroppen trotts att jag inte hade några fysiska fel på min kropp.
Klarade inte av människor. Möta människor. Jag hatade människor.
Några väldigt nära hade jag någon form av komunikation med men det var pyttelitet.
Är svårt för mig att förklara tiden som gått då den igentligen gått ut på att bygga om mig själv så jag blev på riktigt och tillslut fick känna att jag fanns.
Mitt liv har varit overkligt vilket skapar mer ångest när det hamnar i fokus.
Jag har varit allt annat än osynlig men jag var det hela tiden.
Det var bara ingen som såg att jag var osynlig.
Nånting som är jobbigt med hela detta gig är att jag kan inte begära att folk ska förstå eller kommer att förstå.
Folk är väldigt grottmänniskor när det gäller jobbiga saker. Det påminner om deras egna skit och som människa vänder man sig hellre till nåt värt.
Vilket leder till att jag känner mig uppäten och klar.
Men det är helt ok ändå. En liten parantes.
Varför jag skriver om detta är för att i förrgårkväll fick jag dödsångest/panikångest.
Jag har inte haft det på väldigt länge och det var förbannat jobbigt.
För 2,5 år sen hade jag panikångest flera gånger per dag och jag förstår inte hur jag klarade det.
Jag klarade det inte.
Det som hände i förrgår utlöstes inte av nåt som hände under dagen utan det hände bara.
Klart att jag har mina aningar vad det gäller men det är ointressant i detta nu.
Efter den natten av ont i kroppen, huvud som bankar, dunk i kropp och huvud, dödsångest så har jag inte repat mig. I 2 dagars tid har jag sovit och gått omkring med en kalvs balanssinne i jakt på föda i köket.
Poängen med detta inlägg eller min tanke var att jag drog en jämförelse med början av min sjukskrivning och detta nu.
I början när jag mådde dåligt hela tiden så blev det taget på allvar.
Fick ofta frågan hur jag mådde och hela den biten var på tapeten.
Var jag glad nångång så blev det där med att må dåligt som bortblåst.
Alltså när jag var glad blev jag genast ledsen för jag märkte att då blev omgivningen nollställd och johanna mådde bra i allas böcker. Case closed typ.
Konstigt att jag inte kan lite på människor när jag mår dåligt .eller.
Jag kan inte begära nåt. Jag kan inte anta nåt. Det är lika med noll.
One Love
Kommentarer
Trackback
