vintervisan

Min efterlysning efter Karin är över.
Jag har fått tag i henne och det känns lite som en koppling till en förlorad tid.
Den var så längesen, jag var så liten då, jag var så vilse men ändå rätt.
När jag tänker på var jag var då så blir jag inte ledsen eller tycker att det är jobbigt, utan mer att jag ler och tänker på vad jag har åstakommit, var jag är nu.
Jag får ett väldigt genuint perspektiv vilket jag inte ofta får så det känns bra.
Jag blev så glad att höra av från Karin också.
En person som jag tyckte om men igentligen inte lärde känna fullt ut.
Men jag tror att jag fann henne på nåt sätt ändå för jag blir så glad när jag skriver till henne och hör vad hon har att säga. Tror också att det ger mig en verklighetskänsla med nåt gammalt.
Det var men Karin som jag började spela trummor. Bara det är så jäkla stort.
Jag blir glad på riktigt.




One Love