Viktig reflektion
En tanke kom till mig idag som varit under produktion i mitt huvud men inte riktigt blivit klar.
Alla har vi ju varit små och fått våra positiva och negativa erfarenheter av uppväxt och inte fick man välja förälder/föräldrar.
För att göra detta kortfattat så säger jag att jag tycker det oftast inte spelar roll så länge man väljer själv vem man ska vara och vänder eventuellt negativt man fått på sina axlar till nåt jävlligt starkt istället.
Hursom så var det inte det jag skulle tråka med utan utvecklingen i detta är då att jag börjar förstå hur stora som små saker kan fastna utan att man vet om det från ens uppfostran.
Sånt man inte kan stå för eller tror att man ens gör eller ibland tänker.
Då jag inte har några barn än (tack och lov) så har jag faktiskt en hund som ser och hör på vad jag säger. oftast.
Jag märkte mitt tankesätt imorse när Ebba var lite sur och avig att jag tänke:
Men gud vad jobbig hon är, och det blev en sån sjuk Ego wawe att jag kände mig nästan ful.
En sån människa man inte vill vara.
Nu är detta några sekunder från imorse men skit samma, det finns nog mer sånt om man tittar noga.
Jag vill inte vara den där föräldern som skäller ut ungen på köpcentret för att ungen gråter och det blir pinsamt.
Inte heller vara arbetskollegan som tar ut sina problem från hemmet på närmsta svagaste offer på kontoret.
Ja och så vidare.
För allt sånt där jidder är ju bara ens egen skit som man inte kan hantera i dessa situationer beroende på humör eller personlighet eller värderingar, syn på medmänniska osv.
Då helt plötsligt kopplade jag till min egen uppfostran somjag vet hur den var till punkt och pricka men ibland får man en annan synvinkel, bekräftelse, svar eller ett blogginlägg.
Jag blev ofta behandlad som att jag var jobbig och ivägen, ett problem för att inte få göra nåt annat.
Fick ofta skulden för att saker gått fel, ibland även när jag inte ens varit i samma lokal.
Nåt gått fel på jobbet eller mjölken var slut.
Nu pratar jag fortfarande om föräldraskap.
Vilket såklart resulterade i att jag betedde mig därefter, sket fullständigt i om jag gjorde nåt fel, gjorde saker i ren trotts för jag fick ju ändå alltid skit.
Provocerandet blev mitt verktyg att överleva och skydda mig själv, då blev jag ju inte sårad.
Detta var i väldigt tidig ålder.
Grejjen är ju att det där var ju aldrig Johanna, det var en ren projektion från en förälder.
Jag blev dirigerad att bete mig såhär och ett frö av dålig självkänsla och självförakt lades i mig.
När jag var liten så lovade jag mig själv att aldrig glömma detta.
Jag var rätt medveten som knodd men vad saker betyder lär man sig i efterhand.
Hur saker formar en märker man i efterhand.
Knyter ihop säcken.
Jag vägrar vara ego för att det är enklare eller jag som egen person får ut mer av nåt istället för att se andra individer.
Allt detta handlar ju om att vara tillgänglig och ha nog med energi att finnas till, men rent generellt så vill jag inte känna av det där beteendet i mig själv.
One Love
Alla har vi ju varit små och fått våra positiva och negativa erfarenheter av uppväxt och inte fick man välja förälder/föräldrar.
För att göra detta kortfattat så säger jag att jag tycker det oftast inte spelar roll så länge man väljer själv vem man ska vara och vänder eventuellt negativt man fått på sina axlar till nåt jävlligt starkt istället.
Hursom så var det inte det jag skulle tråka med utan utvecklingen i detta är då att jag börjar förstå hur stora som små saker kan fastna utan att man vet om det från ens uppfostran.
Sånt man inte kan stå för eller tror att man ens gör eller ibland tänker.
Då jag inte har några barn än (tack och lov) så har jag faktiskt en hund som ser och hör på vad jag säger. oftast.
Jag märkte mitt tankesätt imorse när Ebba var lite sur och avig att jag tänke:
Men gud vad jobbig hon är, och det blev en sån sjuk Ego wawe att jag kände mig nästan ful.
En sån människa man inte vill vara.
Nu är detta några sekunder från imorse men skit samma, det finns nog mer sånt om man tittar noga.
Jag vill inte vara den där föräldern som skäller ut ungen på köpcentret för att ungen gråter och det blir pinsamt.
Inte heller vara arbetskollegan som tar ut sina problem från hemmet på närmsta svagaste offer på kontoret.
Ja och så vidare.
För allt sånt där jidder är ju bara ens egen skit som man inte kan hantera i dessa situationer beroende på humör eller personlighet eller värderingar, syn på medmänniska osv.
Då helt plötsligt kopplade jag till min egen uppfostran somjag vet hur den var till punkt och pricka men ibland får man en annan synvinkel, bekräftelse, svar eller ett blogginlägg.
Jag blev ofta behandlad som att jag var jobbig och ivägen, ett problem för att inte få göra nåt annat.
Fick ofta skulden för att saker gått fel, ibland även när jag inte ens varit i samma lokal.
Nåt gått fel på jobbet eller mjölken var slut.
Nu pratar jag fortfarande om föräldraskap.
Vilket såklart resulterade i att jag betedde mig därefter, sket fullständigt i om jag gjorde nåt fel, gjorde saker i ren trotts för jag fick ju ändå alltid skit.
Provocerandet blev mitt verktyg att överleva och skydda mig själv, då blev jag ju inte sårad.
Detta var i väldigt tidig ålder.
Grejjen är ju att det där var ju aldrig Johanna, det var en ren projektion från en förälder.
Jag blev dirigerad att bete mig såhär och ett frö av dålig självkänsla och självförakt lades i mig.
När jag var liten så lovade jag mig själv att aldrig glömma detta.
Jag var rätt medveten som knodd men vad saker betyder lär man sig i efterhand.
Hur saker formar en märker man i efterhand.
Knyter ihop säcken.
Jag vägrar vara ego för att det är enklare eller jag som egen person får ut mer av nåt istället för att se andra individer.
Allt detta handlar ju om att vara tillgänglig och ha nog med energi att finnas till, men rent generellt så vill jag inte känna av det där beteendet i mig själv.
One Love
Kommentarer
Trackback
