vintervisan

Jag har nog alltid varit misstänksam mot människor, människan.
Väldigt få personer jag vågat lita på helt och fullt i dom 26 år jag funnits i denna värld.
Idag känner jag att jag har personer jag kan anförtro mig till som jag litar på och inte känner oro eller obehag när jag blottar mitt inre.
En sak jag funderar på är dock om jag kanske har allt för svårt att lita på nya människor jag inte har haft en långvarig relation med.
Hur fan kan jag veta vad det är för slags människor?!
Hur kan jag begära att en människa ska bry sig om mina svårigheter när man inte har en fullständig klar relation?!
Svårt att hitta ödmjuka människor i dagens samhälle som ens lägger märke till dessa svagheter eller för den delen tänker utanför sig själv.

Varför ska jag lida mig igenom för att senare hoppas att det ordnar sig?!
Skulle aldrig riskera mig själv på det viset.
Ge och ta, visst.
Livet är inte heller skrivet i sten.
Men kan mina tillits problem se till att jag inte släpper in nya människor?! jag tror det.

Har funderar länge på om tillit till personer kan ha och göra med vem det handlar om eller om det bara sitter i mig.
Detta är lätt ett handikapp.
Kanske min lott.

Känner inte att jag är sämre för detta men jag blir väldigt ledsen när jag känner att jag inte vill tvivla på människor men kan inte låta bli. Gör verkligen allt för att tro väl, och inte känna mig obekväm.
Frågan är om det räcker.
Finns många frågor.
Klump.


En stuga i skogen med Ebba kanske är mitt kit.



One Love