vintervisan

Nu har jag bott i skellefteå i snart ett år och jobbat med min sjukskrivning.
När jag kom hit var jag rätt uppgiven men ändå fokuserad på vad som behövde göras.
Första tiden var rätt autistiskt då jag gjorde samma sak varje dag, tränade åt och vilade.
Efter några månader började jag umgås med väldigt få människor, några i skellefteå och jag började även åka hem till umeå för sällskap.
Saker började sakta komma på plats och jag blev mindre utbränd.
Ibland blev det för mycket runt om mig och då skärmade jag av igen för att senare försöka igen.
Allt var en grymt plågsam och utvecklande utveckling på samma gång.

Konsten att lita på sin omgivning och sina närmaste efter en total krash med ökad insikt där det mesta gjort ont.
Det är nåt att bita i.

Idag bor jag i skellefteå och det enda jag vill är härifrån.
Mest för att jag känner att jag jobbat bort den jobbigaste och viktigaste biten i min utbrändhet.
Ju mindre utbränd jag blir destå mer ledsen blir jag i skellefteå.
Det jobbiga i detta är att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Känner att jag hamnat i en knivig situation där jag står ensam och paniken sprider sig.
Jag blir ledsen.





One Love