Nordsvensk
Jag var hos Ida och Abbe igår och grillade gooo flinta steken och hängde.
Vi fick fet matkoman så det blev soffa och tv.
Eftersom jag i princip aldrig kollar på tv, så blev jag glad att första avsnittet av Bonde söker fru var i rutan.
Alltid kul att kolla in alla, inte bara dom som är populärast och kommer med i sändningstid längre fram.
Dom som inte kommer med är oftast jävligt knepiga konstiga elr ibland helt underbara.
En av dom mest "egna" i mitt tycke var en större påg som pratade om sitt framtida val av kvinna som en besiktning av sin traktor elr typ hur hans frys såg ut och fungerade.
Men han hade nåt fint över sig, dock var det gömt nånstans väldigt långt in elr så var jag bara impad att han hade massa hästar och han blev mer ok.
Och då kommer jag in på vad inlägget igentligen handlar om..
Jag är uppvuxen med hästar och har haft ett gäng själv.
Tränade unghästar från när jag var 11 bast och tävlat både hoppning, dressyr och faktiskt trail (western)
Dressyr var det som var min grej, tror det drog åt det hållet eftersom jag slog mig så förbaskat när jag flög av "Lillan" som mitt älskade sto hette.
Hon var en nervboll (bra material) och hade en känslig rygg, så jag hade en grym framförhållning och planerade en vecka elr mer framåt, hur hennes träning skulle se ut.
Vad vi tillsammans, skulle bli bättre på.
Men viktigast var att se till så hon slappnade av under övningar så ryggen hängde med.
Lillan var ett halvblodssto och min första egna krake.
Innan fick jag rida på andras vilket utvecklades till att jag fick privilegiet att träna andras pollar.
Detta var det bästa jag visste!
Utbildade mig på naturbruksgymnasiet i förberedelse för att dra söder över och utbilda mig till beridare osv.
Ja jag hade en plan på att bli storslagen, jag var faktiskt rätt grym.
Åter igen, detta var största anledningen till varför jag levde.
Finns det nåt annat än hästar?!!
Jag och Lillan flyttade till umeå när jag var 15 och hon var 9 om jag inte minns fel, därikting.
Lillan hamnade på nya K4 som man sa (umeås ryttarförening) och jag hamnade på internatet på skolan.
Min älskling gick från att gå på 4 hektar hage, 9 timmar elr mer om dagen ute och massa kompisar att snacka och hänga med..
Till att enbart få vara ute i 4 timmar i en hage som var högst 4 gånger 4 meter och i princip ingen hästlig kontakt.
Det tog kanske 3 månader så gick hon in i depp mode och slutade i princip att äta bitvis.
Jag försökte med allt.
Ut i skogen och gick med henne så hon skulle slippa stå inne.
Försökte styra daiter åt henne men det klickade aldrig riktigt.
Många av hästarna på storstallet började förr elr senare att väva, svinga framkroppen åt sidan, fram och tillbaka.
Som när man ligger i fosterställning och gungar... typ samma deal, ingen rolig syn, dock vanligt i stora stall där det inte finns nog med tid för alla hästar, att dom inte får den stimulans dom behöver.
Jag trivdes inte på internatet heller, 50 ungdommar i samma byggnad, vi drack, drack och det var intrigernas näste. Alla låg med alla och alla, fjortismode.
Och jag kommer från en liten håla där skogen var centrum och det mesta var lugnt och stilla.
Så detta ledde till att Lillan fick åka hem till sin flock och mamma plockade hem mig så jag fick pendla.
Vilket jag orkade i 2 månader bara, somnade ofta på bussen så jag hamnade i bureå och mamma fick hämta mig med bilen.
Jag bönade och bad och jag fick flytta tillbaka.
Och iom det så började vi komma i tankarna att jag skulle skaffa en yngre häst förmåga som jag kunde komma längre med.
Alternativen var då att antingen betäcka Lillan och få ett föl.
Elr köpa ett sto som hette Selma.
Hon var ett stort halvblodssto (skäck) som gick medelsvår på träning, tror hon gick LA på tävling med bravur.
Ja hon var grym.
Mina föräldrar tyckte att hon var lite dyr dock, så det blev veligt.
Grejjen var att om jag skulle välja Selma så skulle jag vara tvungen att sälja Lillan.
Kunde inte sälja min livskamrat så jag tog föl på henne.
En liten RONJA kom efter 12 månader och jag var överlycklig.
Ronja var min början på nåt nytt.
Slutade dock med att jag blev fet allergisk och blev tvungen att sälja alla mina hästar.
Jag var överkänslig innan mot det mesta (små allergisk) och föl avger ett ämne som gjorde att jag fick astma.
Inga attacker, men såpass irriterande att jag kände att detta inte skulle funka.
Blev rätt jobbigt för mig så jag bröt med hela hästvärlden.
Kände att kunde jag inte arbeta med det så får det vara, det var för stor grej för mig att trappa ned på.
Allt eller inget!
Såååå, då ska jag återigen komma in på Bonde söker fru grejjen..
En av dom där bönderna jag snackade om, han hade hästar och han hade nån nordsvensk som var så grymt vacker.
Det är stabila hästar som pallar utedrift och dom är duktiga dressyr hästar om dom lägger den sidan till.
Jag ÄR peppad!
Jag vill ha!!!
Pz.
Vi fick fet matkoman så det blev soffa och tv.
Eftersom jag i princip aldrig kollar på tv, så blev jag glad att första avsnittet av Bonde söker fru var i rutan.
Alltid kul att kolla in alla, inte bara dom som är populärast och kommer med i sändningstid längre fram.
Dom som inte kommer med är oftast jävligt knepiga konstiga elr ibland helt underbara.
En av dom mest "egna" i mitt tycke var en större påg som pratade om sitt framtida val av kvinna som en besiktning av sin traktor elr typ hur hans frys såg ut och fungerade.
Men han hade nåt fint över sig, dock var det gömt nånstans väldigt långt in elr så var jag bara impad att han hade massa hästar och han blev mer ok.
Och då kommer jag in på vad inlägget igentligen handlar om..
Jag är uppvuxen med hästar och har haft ett gäng själv.
Tränade unghästar från när jag var 11 bast och tävlat både hoppning, dressyr och faktiskt trail (western)
Dressyr var det som var min grej, tror det drog åt det hållet eftersom jag slog mig så förbaskat när jag flög av "Lillan" som mitt älskade sto hette.
Hon var en nervboll (bra material) och hade en känslig rygg, så jag hade en grym framförhållning och planerade en vecka elr mer framåt, hur hennes träning skulle se ut.
Vad vi tillsammans, skulle bli bättre på.
Men viktigast var att se till så hon slappnade av under övningar så ryggen hängde med.
Lillan var ett halvblodssto och min första egna krake.
Innan fick jag rida på andras vilket utvecklades till att jag fick privilegiet att träna andras pollar.
Detta var det bästa jag visste!
Utbildade mig på naturbruksgymnasiet i förberedelse för att dra söder över och utbilda mig till beridare osv.
Ja jag hade en plan på att bli storslagen, jag var faktiskt rätt grym.
Åter igen, detta var största anledningen till varför jag levde.
Finns det nåt annat än hästar?!!
Jag och Lillan flyttade till umeå när jag var 15 och hon var 9 om jag inte minns fel, därikting.
Lillan hamnade på nya K4 som man sa (umeås ryttarförening) och jag hamnade på internatet på skolan.
Min älskling gick från att gå på 4 hektar hage, 9 timmar elr mer om dagen ute och massa kompisar att snacka och hänga med..
Till att enbart få vara ute i 4 timmar i en hage som var högst 4 gånger 4 meter och i princip ingen hästlig kontakt.
Det tog kanske 3 månader så gick hon in i depp mode och slutade i princip att äta bitvis.
Jag försökte med allt.
Ut i skogen och gick med henne så hon skulle slippa stå inne.
Försökte styra daiter åt henne men det klickade aldrig riktigt.
Många av hästarna på storstallet började förr elr senare att väva, svinga framkroppen åt sidan, fram och tillbaka.
Som när man ligger i fosterställning och gungar... typ samma deal, ingen rolig syn, dock vanligt i stora stall där det inte finns nog med tid för alla hästar, att dom inte får den stimulans dom behöver.
Jag trivdes inte på internatet heller, 50 ungdommar i samma byggnad, vi drack, drack och det var intrigernas näste. Alla låg med alla och alla, fjortismode.
Och jag kommer från en liten håla där skogen var centrum och det mesta var lugnt och stilla.
Så detta ledde till att Lillan fick åka hem till sin flock och mamma plockade hem mig så jag fick pendla.
Vilket jag orkade i 2 månader bara, somnade ofta på bussen så jag hamnade i bureå och mamma fick hämta mig med bilen.
Jag bönade och bad och jag fick flytta tillbaka.
Och iom det så började vi komma i tankarna att jag skulle skaffa en yngre häst förmåga som jag kunde komma längre med.
Alternativen var då att antingen betäcka Lillan och få ett föl.
Elr köpa ett sto som hette Selma.
Hon var ett stort halvblodssto (skäck) som gick medelsvår på träning, tror hon gick LA på tävling med bravur.
Ja hon var grym.
Mina föräldrar tyckte att hon var lite dyr dock, så det blev veligt.
Grejjen var att om jag skulle välja Selma så skulle jag vara tvungen att sälja Lillan.
Kunde inte sälja min livskamrat så jag tog föl på henne.
En liten RONJA kom efter 12 månader och jag var överlycklig.
Ronja var min början på nåt nytt.
Slutade dock med att jag blev fet allergisk och blev tvungen att sälja alla mina hästar.
Jag var överkänslig innan mot det mesta (små allergisk) och föl avger ett ämne som gjorde att jag fick astma.
Inga attacker, men såpass irriterande att jag kände att detta inte skulle funka.
Blev rätt jobbigt för mig så jag bröt med hela hästvärlden.
Kände att kunde jag inte arbeta med det så får det vara, det var för stor grej för mig att trappa ned på.
Allt eller inget!
Såååå, då ska jag återigen komma in på Bonde söker fru grejjen..
En av dom där bönderna jag snackade om, han hade hästar och han hade nån nordsvensk som var så grymt vacker.
Det är stabila hästar som pallar utedrift och dom är duktiga dressyr hästar om dom lägger den sidan till.
Jag ÄR peppad!
Jag vill ha!!!
Pz.
Kommentarer
Trackback
