vintervisan

En gång för längesen hade jag en minigris som hette Wilma.
Hon var ca 1.5 dm lång när jag fick hem henne, minst i flocken och den tuffaste.
Kom ihåg när mamma kom och hämtade oss på naturbruks, jag och Wilma satt i baksätet och mamma fram som körde.
Wilma tjöt och skrek för att hon saknade flocken och sin mamma, så jag fick lov att låta som en gris hela vägen från umeå till lövånger.
Mamma skrattade så hon grät hela vägen hem och jag försökte hålla masken så Wilma skulle känns sig lugn.
Ialf så har jag fått minigris pepp och sitter på internet och söker.
Förstå så kul jag och grisen hade haft i min källarlägenhet.
Oddsen att jag skaffar en minigris är väl inte så stor men jag vill.
Springer jag på nån liten knodd så kommer det nog att vara svårt att låta bli.










One Love